tisdag 25 december 2007

Santa and the Ice Cream Bunny

Och tiden den bara går. Inget inlägg på ett tag. Sorry. Har suttit fast i sån där vintrig julångest i nån månad. Men nu råkade jag snubbla över något som var värt att både rycka upp mig för och att kommentera med en liten blurb – julfilmernas julfilm, som jag bara m-å-s-t-e hitta en kopia av. Tillsvidare får jag (och ni) nöja er med det tiominutersklipp som finns HÄR.
Orkar inte gå närmare in i det svenska språket med någon förklaring på vad det rör sig om (faktum är att någon sådan förklaring nog inte existerar i sinnevärden), utan nöjer mig med att här upprepa den lilla engelskspråkiga kommentar jag dristade mig att lämna till filmklippet på WFMU:s bloggsida.
Kolla länken och klippet, håll till godo och HA EN GOD JUL!

What was in that ice cream!?!?
This must be the epitome of the oximoronic beauty that is pot-headed creativity – meaning the slightly, just sliiiightly contradictory and utterly surreal process of something wonderfully deranged and unfathomably unfathomable being created while in that state of racing mind where you would really be unable actually to DO anything else than sitting on the ground or couch mumbling a string of utterances like "dude", "man", "woa" and "woa dude/man".
Cuz obviously everyone involved in the making of this movie – that's EVERYONE in the whole process, from the embryo of the idea and the writing of the script (if there was one) to the cutting and the distribution (if there was one) – even (or especially) the singing kids, must have been stoned out of their freakin' skulls.
But in some inexplicable way it got made.
It's hilarious! It's huge! It's wonderful! It's mindbogglingly terrifying and breathtakingly beautiful! I'm enthralled and horrified. I'm at a loss for words (yet strangely able to concoct a whole bunch of them). And I'm not even stoned (but by the drug that is the Ice Cream Bunny).
Yes, oh Jesus yes – Christmas finally has a meaning!

torsdag 29 november 2007

Nalleprofetens nya kläder

Så har Muhammed/Mohammed, i alla fall namnet, fått bakfötterna att snubbla till ordentligt igen. Den här gången handlar det om en liten stackars oskyldig nalle, en liten oskyldig skolklass och en oskyldig lärarinna. Om detta kan man läsa i Aftonblaskans webbtidning.

Såg i Aftonblaskans pappersvariant en notis om samma nalle-händelse. Liksom nätupplagan var den illustrerad med en liten bild på en liten teddybjörn. Till bilden stod texten: "OBS! Nallen på bilden är inte Muhammed."
Säkert en liten syrlig ironi-kommentar till det befängda i hela problematiken - men samtidigt hade nog bildtexten även en liten "på-den-säkra-sidan"-funktion...(vilket ju ännu mer sätter fingret på det befängda i alltihopa). För om det vållar ståhej när en brittisk lärarinna i Sudan döper - nej, rättelse, tillåter att de sudanesiska (och muslimska?) barnen döper - en nalle till Mohammed, då är steget nog inte långt till att muslimska extremister lägger en fatwa mot Aftonbladet och Anders Gerdin, eller börjar kapa svenska flygplan, bara för att man i tidningen haft en bild på en nalle som skulle kunna heta Muhammed.

Varför får människor heta Muhammed men inte teddybjörnar? Och får människor som heter Muhammed avbildas?
Ja, det måste de väl...eller? Nån, extremist som fått sin religion om bakfoten skulle säkert kunna balla ur över det här:
Mannen på bilden är Muhammed
(alltså inte profeten Muhammed, utan min granne Muhammed (som säkerligen är döpt efter profeten Muhammed))

* * *

Nä, dessa frågor går inte att besvara utifrån något som helst logiskt resonemang. Allt det här med danska karikatyrer, svenska rondellhundar - och nu sudanesiska nallebjörnar - är mest bara en hat-trend...

Som liten parvel hade jag en serie böcker som hette nått i stil med "Barnens uppslagsverk" eller nått. I ett av banden avhandlades ämnet "historiska personer", alltfrån Jesus till Wilhelm Erövraren, typ.
Och givetvis fanns ett avsnitt om, you guessed it, Muhammed - rikligt illustrerad med massa teckningar föreställande en snubbe som torde ha varit, just det, Muhammed. Profeten Muhammed, alltså.
Och vad jag minns såg vare sig jag eller bokens författare och utgivare skymten av någon fatwa.

Visst, om man publicerar bilder på Muhammed i uppenbart syfte att jävlas med muslimer/islam så är det ett respektlöst drag, som muslimer, i viss utsträckning, har helt rätt att bli förbannade över. Men när sudanesiska myndigheter rasar över Teddybjörnen Muhammed (kan inte ens skriva de två orden utan att se Lasse Berghagen i turban framför mig)...nej då är det de sudanesiska myndigheterna som totalt saknar respekt för islam.

Diskuterade ämnet "heliga krig" med en präst för inte så länge sen. Jag hävdade att de flesta krig hade religiösa förespeglingar.
Han höll inte med. Men vi var egentligen inne på samma spår - att krigsivrare alltid använder religion/Gud ("min Gud är bättre än din Gud") som ursäkt för att rättfärdiga sina grymheter mot sina medmänniskor. Han hävdade att de som är religiösa "på riktigt" aldrig skulle ta till våld och/eller krig. Och det håller jag väl med om (att han inte höll med om mitt grundpåstående berodde ju bara på en definitionsfråga; vad vi tillskrev ordet "religion").
Nej, använder man religion som svepskäl för våld är det egentligen uttryck för något annat; grymhet, översitteri, ren idioti, eller kort och gott: hat och ondska.
Eller, i de mest godtagbara fallen, för motstånd och/eller kuvad desperation (och då är det alltid nån annan som missbrukat religionen först).

Så hur kan man avgöra om ett religiöst uttryck är äkta eller inte?
Enkelt:
Har det som främsta syfte att uttrycka det som står (eller i alla fall bör/ska stå) i centrum för alla religioner - KÄRLEKEN TILL NÄSTAN? Då är det ett sannt gott uttryck för religion.
Om det har något annat syfte? Då är det fejk.

Sen är det en anna fråga om man tror på Gud eller inte. Men ska man tro på religion, då ska det i alla fall vara i samklang med godhet och kärlek!

Halelujah!

tisdag 27 november 2007

Bärplockning

Nä, hörni Aftonblaskan, nu har ni minsann blandat hallon och blåbär hej vilt...och utan att det frambringat den trevliga humorsmak som dylika "lika-bär" brukar föra med sig...

...som i dessa fall:

torsdag 22 november 2007

Reklamation.

Dags för lite tonårsgnäll igen.
För jag råkade slå på tv:n, så här kommer ytterligare irritation över idiotreklam.
Number uno:
Okej, det må vara sannt att Brauns nya rakapparat har "innovativ sonisk teknik", men för snälla själva satan - sluta va idioter! Sluta använda pseudo-fikonspråk bara för att verka hi-tech...okej, ni är måhända hi-tech, men SLUTA KLETA NER MIN TV MED DENNA TJURSKIT! Ni hade lika gärna kunnat säga att rakapparaten har "trippelbestraglade streimgrandlers" eller att den är "framtagen med dakranomatisk enfacer-teknologi av razonomisk expertis i Verklankenburg-laboratoriet".
Suck.
Numero zwei:
Nej - Westlife är INTE Sveriges favoriter! En å annan 15-årig tjej eller musikaliskt efterbliven "tjej" på 32 vårar i vårt avlånga land tycker säker att de är himla bra och jäääättegulliga, men de är I-N-T-E Sveriges favoriter för det.
Basta!

tisdag 20 november 2007

Psyko...

Det bor en liten näspetare i oss alla. Och de som gräver extra mycket efter den är de som liksom lyckas med sitt åtagande...

Det ligger en del i Sigge Freuds tankar om orala och anala faser och personligheter. Men det känns som att han förbisåg en tredje variant - den nasala fasen/personligheten.
Inte för att jag vet vilka psykologiska aspekter, vilken psykologisk bakgrund som skulle betinga en nasal person, eller när den nasala fasen i ett barns ppväxt infaller eller hur den ter sig...men med tanke på att näspetning trots allt är en väldigt vanligt förekommande syssla (även om den är väldigt solitär och tabubelagt hemlig) och att det finns de som tar sig an detta tidsfördriv med olika grader av besatthet, så känns det vederlagt att den nasala personligheten finns (ja, faktiskt tillåme nog är vanigare än den orala och/eller anala)...och således torde ha någon psykologisk förklaring.

Låt oss försöka luska fram en dylik:
Ja, ni gissar rätt; jag är en näspetare av rang. Inte så konstigt kanske, med tanke på den gedigna kran jag begåvats med. Men det måste föreligga andra skäl än de rent ansiktsanatomiska till att min personlighet blivt så nasal (mina anatomiska förutsättningar - en gigantisk näbb - var nog bara verktyget för något annat).
Så vad har jag annars för personlighetsdrag som kan kopplas till min nasala läggning? Tja, man kan nog gott konstatera att ångest, ångest är min arvedel. (Ja va fan tror ni? Att det var lätt att växa upp med en kran som min - och ett namn som mitt? Nä hörni, sånt sätter sina spå!)
Näföfan, nu ska vi inte bli så där självömkande å så; vi kan bara konstatera att jag ofta känt att det funnits nått ont och mörkt inne i mig som jag vill få bort, gräva ut och kasta. Jag tror att det funkar precis likadant hos folk som skär sig eller stoppar fingrarna i halsen - man mår kass och vill få bort det onda; och det är lättare att hantera en fysiskt betingad smärta än en mental, så då funkar det ju bra att svälta sig själv eller fixa skärsår på armarna...och samtidigt få ur sig massa "ont" i form av kräk och/eller blod (okej, det här blev ett rätt icky ämne nu, men bear with me...).
Och jag, och många med mig, petar näsan. För att vi vill bli av med allt bös, för att vi vill känna oss rena och osolkade...även i näshålan. Oftast innebär det bara ett litet kli eller ett litet nyp i näsvingen för att få bort ett pyttigt näsgrus, men ibland, när vi mår som värst, spadar vi på ordentligt.
Men det här är ett monumentalt tabu. Betydligt större än självsvält och armskärning, faktiskt. Och det är därför stackars mentalt plågade emo-kids stoppar fingrarna i halsen och drar rakbladen över underarmarna i stället för att bara köra in ett finger i näsan.
Visst, överpetning kan leda till näsblod...men seriöst; är ändå inte den risken att föredra framför anorexia och ärriga armar - ja i sammanhanget är näspetning faktiskt totalt fucking harmlöst.

Så om dumår fis; kör upp näven i näsan och gräv! Det kommer att göra dig väl!

Sen har vi ju den ännu mer tabubelagda aspekten av det hela: Vart gör man av det man gräver ut?
Att flicka iväg kråket (vilket ibland kräver viss rullning mellan tumme och finger för att åstadkomma tillbörlig fasthet) känns som den minst kontroversiella, medan varianten att att stoppa det i munnen och svälja finns på tabuspektrats motsatta ände. Vilket när allt kommer omkring är lite märkligt - för snörvlar gör vi ju lite till mans när vi är mer eller mindre snuviga. Mildare fall av snörvel är tillåme mindre avskyvärt än att snyta sig. Och snörvlet låter vi oftast obemärkt slinka ner i strupen, eftersom detta är mindre uppseendeväckande än att forma en ordentlig loska och spotta ut hela kånkarången.
Så borde man inte se med något blidare ögon på kråkätning? Och eftersom det inte åsamkar någon risk för passiv snorkontakt är det ju i alla fall betydligt oäckligare än att fästa grävet under en skribordsskiva eller stol.

Jo, jag vet; det här är jävligt äckligt - men admit it: jag har rätt!
Och jo, jag vet; jag är sjuk och behöver hjälp - men eftersom Freud missade den nasala fasen så har den aldrig blivit ordentligt avhandlad inom psykologin, och således är det väldigt svårt att vederlägga en överdrivet psykonasal läggning som anledning till att behöva terapi eller psykofarmaka.

Tja, jag får väl fortsätta mina petsessioner då och då, förhoppningsvis i en avtrappande grad i ett idog försök att hela min själ och slipa bort nasaliteten från mitt psyke.

Gesundheit!

/ näsvis BoogerBlogger

onsdag 14 november 2007

Lägesrapport

Det är betydligt mycket enklare att gilla läget när man faktiskt gillar läget...

Konsumindre mera...med mera...

Insåg just att vart man sig än i världen vänder är en konsumbutik alltid en konsumbutik.

tisdag 13 november 2007

Ich bin ein Hamburger...eller tvärt om.

Nä, tammefaan!
Jag tänker inte äta nån jävla angus-burjare på Börger King! Visst, den smakar kanske hur gött som helst, men det hjälps inte.

Nu tror ni kanske att jag är ett sånt där gycklarvänstriskt Naomi Klein-fan, som avskyr allt vad amerikansk kulturimperialism heter.
Förvisso, nått åt det hållet, men denna nyapåtagna BK-bojkott har inte främst etiska utan estetiska orsaker. För även om reklam är av naturen ondskefull, och de flesta som sysslar med reklam bör följa Bill Hicks råd (look it up!), så kan jag i svaga stunder medge att reklam är en slags konstform och att det finns en hel del skojsig kreativitet bland reklamfolk.
Men så ser man en reklam som den för den där kvalitetsburjaren och känner plötsligt att den enda burjare man skulle kunna tänkas äta är en gjord på nermalda raklamare. Eller i alla fall på de som gjort BK-reklamen. Fast den får mig snarast att aldrig vilja äta hamburgare igen; ja, faktiskt aldrig äta mer överhuvetaget...ja faktiskt att vilja göra mig av med det jag redan ätit. Den får mig tillåme att förvandlas till en typ 17-årig blåggbimbo (vilket jag inte är) som bara, amen hallå, tycker massa saker bara är så jäla piiinigt jäla dålia lixåm.
BK med sin globalomonsterism torde ju ha rätt schyst med mynt att punga ut på reklam; och vad får de för det?
Jo bajs.

(är det föresten bara Angus-burjaren i BK:s sortiment som är gjord av kvalitetskött? Resten då? Tja, precis vad man kan tro...).

...fast vänta lite...kanske har det smugit sig in en liten Tyler Durden i reklamfirman och knåpat ihop den där burjar-reklamen, medvetet bajsig, bara för att knubba BK i prutten med en filmsnutt som är totalt avskräckande utan att Bujarkungen fattar ens en gnutta.
Så i så fall har de gjort ett bra jobb.

Nä nu vet jag varken ut eller in...lite som en tröskel på ett horhus. Sannolikt va både Burjarkungen och reklamaren (är det han som heter Angus?) helt jävla hos tandläkarn eller nått den dan de delade ut etik och smak och intelligens och kreativitet och moral och insikt och kompetens.... Kass är iallafall reklamen, och ingen av mina slantar kommer att rulla Angusburjarens väg.

Men egentligen är jag (ovanligt nog) i ett alldeles för muntert tillstånd för att vara ordentligt arg på nått så skitsakigt som reklam eller hamburjare (och ja, jag vet att det stavas "hamburgare"...throw me a bone here, jag försöker ju bara vara blåggspråklig!). Så jag ska nog fortsätta på mitt pålitliga koncept med den här bloggen: att inte tycka nånting, vara totalt jävla harmlös och inte göra någon över huvud taget upprörd.
Fullständigt meningslös, med andra ord.
JESS! ÄNTLIGEN ETT RAISON D'ÊTRE!

Do I contradict myself? Very well then - sue me!
I am large, I contain multitudes...som Whitman sa...typ

eller
My name is Legion, for I am many...som han den andre snubben sa (innan han började med reklam).

Nåväl
You say tomato
I say fuck you

Pussåkram
-d

måndag 12 november 2007

Som om inget hade hänt...

Det är dags att ta vägen, tänkte jag
och kom hit.

För det mesta är varje måndag ett nytt nyårslöfte. Som ungefär börjar röka kring den 14e januari. Men idag förändrades nog livet en hel del
ändå.
Det är tomt, men på ett fylligt sätt. Som om inget hade hänt, men allt ändå hamnat där det ska och tillvaron blivit uppfylld.

Och nu då?

En kvinna funderar på at göra slut.
En man kommer nog bli slutgjord.

En annan man har kanske en början.
En tredje man har en ilska.

Den tredje mannen är en film med manus av Graham Greene.
Ett Greene kan man ha i ansiktet, och av Graham kan man baka skex.

En kvicksilverstapel gräver ner sig under en nolla.
Orup hade rätt. 1992. 15 år i förväg. Han torde vara världens bästa meteorolog.
Men inte världens bästa artist.

Men appropå stammar; Timo Räisänen sägs vara en indian. Och bättre artist än Orup.

En text kommer från ämnet.
En man har hittat ett lugn för första gången på länge. Letade väl på fel ställe innan.
En man känner att han kan skriva nått

En man startar en blogg. Inte för att han känner sig så annorlunda i jämförelse med alla andra. Men för att han kan tänka sig att vara precis lika vanlig som alla. På i alla fall nått sätt.
En man känner att det är lika bra att vara lika annorlunda som alla andra och uttrycka sig på samma sätt ändå.
För annars är det aldrig nån som får reda på vad han har att säga. Så va fan.
För om alla människor skulle vara mimare ensamt instängda i sina respektive kalldragiga lägenheter så skulle ingen vare sig förstå eller få reda på nånting.
Ett träd faller i skogen och gör sitt fall känt endast genom det faktum att ett träd uppenbarligen faller i skogen.

En man undrar varför han skriver om sig själv i tredje person.

En man startar likväl en blogg.

För att han har så mycket att säga.
Men kommer inte på nånting just nu. Typiskt.