torsdag 29 november 2007

Nalleprofetens nya kläder

Så har Muhammed/Mohammed, i alla fall namnet, fått bakfötterna att snubbla till ordentligt igen. Den här gången handlar det om en liten stackars oskyldig nalle, en liten oskyldig skolklass och en oskyldig lärarinna. Om detta kan man läsa i Aftonblaskans webbtidning.

Såg i Aftonblaskans pappersvariant en notis om samma nalle-händelse. Liksom nätupplagan var den illustrerad med en liten bild på en liten teddybjörn. Till bilden stod texten: "OBS! Nallen på bilden är inte Muhammed."
Säkert en liten syrlig ironi-kommentar till det befängda i hela problematiken - men samtidigt hade nog bildtexten även en liten "på-den-säkra-sidan"-funktion...(vilket ju ännu mer sätter fingret på det befängda i alltihopa). För om det vållar ståhej när en brittisk lärarinna i Sudan döper - nej, rättelse, tillåter att de sudanesiska (och muslimska?) barnen döper - en nalle till Mohammed, då är steget nog inte långt till att muslimska extremister lägger en fatwa mot Aftonbladet och Anders Gerdin, eller börjar kapa svenska flygplan, bara för att man i tidningen haft en bild på en nalle som skulle kunna heta Muhammed.

Varför får människor heta Muhammed men inte teddybjörnar? Och får människor som heter Muhammed avbildas?
Ja, det måste de väl...eller? Nån, extremist som fått sin religion om bakfoten skulle säkert kunna balla ur över det här:
Mannen på bilden är Muhammed
(alltså inte profeten Muhammed, utan min granne Muhammed (som säkerligen är döpt efter profeten Muhammed))

* * *

Nä, dessa frågor går inte att besvara utifrån något som helst logiskt resonemang. Allt det här med danska karikatyrer, svenska rondellhundar - och nu sudanesiska nallebjörnar - är mest bara en hat-trend...

Som liten parvel hade jag en serie böcker som hette nått i stil med "Barnens uppslagsverk" eller nått. I ett av banden avhandlades ämnet "historiska personer", alltfrån Jesus till Wilhelm Erövraren, typ.
Och givetvis fanns ett avsnitt om, you guessed it, Muhammed - rikligt illustrerad med massa teckningar föreställande en snubbe som torde ha varit, just det, Muhammed. Profeten Muhammed, alltså.
Och vad jag minns såg vare sig jag eller bokens författare och utgivare skymten av någon fatwa.

Visst, om man publicerar bilder på Muhammed i uppenbart syfte att jävlas med muslimer/islam så är det ett respektlöst drag, som muslimer, i viss utsträckning, har helt rätt att bli förbannade över. Men när sudanesiska myndigheter rasar över Teddybjörnen Muhammed (kan inte ens skriva de två orden utan att se Lasse Berghagen i turban framför mig)...nej då är det de sudanesiska myndigheterna som totalt saknar respekt för islam.

Diskuterade ämnet "heliga krig" med en präst för inte så länge sen. Jag hävdade att de flesta krig hade religiösa förespeglingar.
Han höll inte med. Men vi var egentligen inne på samma spår - att krigsivrare alltid använder religion/Gud ("min Gud är bättre än din Gud") som ursäkt för att rättfärdiga sina grymheter mot sina medmänniskor. Han hävdade att de som är religiösa "på riktigt" aldrig skulle ta till våld och/eller krig. Och det håller jag väl med om (att han inte höll med om mitt grundpåstående berodde ju bara på en definitionsfråga; vad vi tillskrev ordet "religion").
Nej, använder man religion som svepskäl för våld är det egentligen uttryck för något annat; grymhet, översitteri, ren idioti, eller kort och gott: hat och ondska.
Eller, i de mest godtagbara fallen, för motstånd och/eller kuvad desperation (och då är det alltid nån annan som missbrukat religionen först).

Så hur kan man avgöra om ett religiöst uttryck är äkta eller inte?
Enkelt:
Har det som främsta syfte att uttrycka det som står (eller i alla fall bör/ska stå) i centrum för alla religioner - KÄRLEKEN TILL NÄSTAN? Då är det ett sannt gott uttryck för religion.
Om det har något annat syfte? Då är det fejk.

Sen är det en anna fråga om man tror på Gud eller inte. Men ska man tro på religion, då ska det i alla fall vara i samklang med godhet och kärlek!

Halelujah!

2 kommentarer:

Spader Ess sa...

Jag gillar ditt sätt att tänka!

Dessutom, vad än prästerna själva säger i saken, så känns det som om det var himlalotsarna själva som lärde folket att det är jättefett att kriga om man har gud på sin sida.

Dieter van Ronck sa...

Tackar!
Jo, det ligger nått i det där med himlalotsarna!