Psyko...

Det bor en liten näspetare i oss alla. Och de som gräver extra mycket efter den är de som liksom lyckas med sitt åtagande...

Det ligger en del i Sigge Freuds tankar om orala och anala faser och personligheter. Men det känns som att han förbisåg en tredje variant - den nasala fasen/personligheten.
Inte för att jag vet vilka psykologiska aspekter, vilken psykologisk bakgrund som skulle betinga en nasal person, eller när den nasala fasen i ett barns ppväxt infaller eller hur den ter sig...men med tanke på att näspetning trots allt är en väldigt vanligt förekommande syssla (även om den är väldigt solitär och tabubelagt hemlig) och att det finns de som tar sig an detta tidsfördriv med olika grader av besatthet, så känns det vederlagt att den nasala personligheten finns (ja, faktiskt tillåme nog är vanigare än den orala och/eller anala)...och således torde ha någon psykologisk förklaring.

Låt oss försöka luska fram en dylik:
Ja, ni gissar rätt; jag är en näspetare av rang. Inte så konstigt kanske, med tanke på den gedigna kran jag begåvats med. Men det måste föreligga andra skäl än de rent ansiktsanatomiska till att min personlighet blivt så nasal (mina anatomiska förutsättningar - en gigantisk näbb - var nog bara verktyget för något annat).
Så vad har jag annars för personlighetsdrag som kan kopplas till min nasala läggning? Tja, man kan nog gott konstatera att ångest, ångest är min arvedel. (Ja va fan tror ni? Att det var lätt att växa upp med en kran som min - och ett namn som mitt? Nä hörni, sånt sätter sina spå!)
Näföfan, nu ska vi inte bli så där självömkande å så; vi kan bara konstatera att jag ofta känt att det funnits nått ont och mörkt inne i mig som jag vill få bort, gräva ut och kasta. Jag tror att det funkar precis likadant hos folk som skär sig eller stoppar fingrarna i halsen - man mår kass och vill få bort det onda; och det är lättare att hantera en fysiskt betingad smärta än en mental, så då funkar det ju bra att svälta sig själv eller fixa skärsår på armarna...och samtidigt få ur sig massa "ont" i form av kräk och/eller blod (okej, det här blev ett rätt icky ämne nu, men bear with me...).
Och jag, och många med mig, petar näsan. För att vi vill bli av med allt bös, för att vi vill känna oss rena och osolkade...även i näshålan. Oftast innebär det bara ett litet kli eller ett litet nyp i näsvingen för att få bort ett pyttigt näsgrus, men ibland, när vi mår som värst, spadar vi på ordentligt.
Men det här är ett monumentalt tabu. Betydligt större än självsvält och armskärning, faktiskt. Och det är därför stackars mentalt plågade emo-kids stoppar fingrarna i halsen och drar rakbladen över underarmarna i stället för att bara köra in ett finger i näsan.
Visst, överpetning kan leda till näsblod...men seriöst; är ändå inte den risken att föredra framför anorexia och ärriga armar - ja i sammanhanget är näspetning faktiskt totalt fucking harmlöst.

Så om dumår fis; kör upp näven i näsan och gräv! Det kommer att göra dig väl!

Sen har vi ju den ännu mer tabubelagda aspekten av det hela: Vart gör man av det man gräver ut?
Att flicka iväg kråket (vilket ibland kräver viss rullning mellan tumme och finger för att åstadkomma tillbörlig fasthet) känns som den minst kontroversiella, medan varianten att att stoppa det i munnen och svälja finns på tabuspektrats motsatta ände. Vilket när allt kommer omkring är lite märkligt - för snörvlar gör vi ju lite till mans när vi är mer eller mindre snuviga. Mildare fall av snörvel är tillåme mindre avskyvärt än att snyta sig. Och snörvlet låter vi oftast obemärkt slinka ner i strupen, eftersom detta är mindre uppseendeväckande än att forma en ordentlig loska och spotta ut hela kånkarången.
Så borde man inte se med något blidare ögon på kråkätning? Och eftersom det inte åsamkar någon risk för passiv snorkontakt är det ju i alla fall betydligt oäckligare än att fästa grävet under en skribordsskiva eller stol.

Jo, jag vet; det här är jävligt äckligt - men admit it: jag har rätt!
Och jo, jag vet; jag är sjuk och behöver hjälp - men eftersom Freud missade den nasala fasen så har den aldrig blivit ordentligt avhandlad inom psykologin, och således är det väldigt svårt att vederlägga en överdrivet psykonasal läggning som anledning till att behöva terapi eller psykofarmaka.

Tja, jag får väl fortsätta mina petsessioner då och då, förhoppningsvis i en avtrappande grad i ett idog försök att hela min själ och slipa bort nasaliteten från mitt psyke.

Gesundheit!

/ näsvis BoogerBlogger