Kära Blondibella

YES! I'm back! And I owe it all to Blondibella!

För faktum är att jag bloggar mest, och bäst, när jag är lite småförbannad. Och jag har helt enkelt inte varit tillräckligt arg för att blogga på ett tag. Det kan bero på att jag helt enkelt inte orkat bli upprörd...kanske på grund av en post-julmatlig dästhet. Och/eller på att jag varit bortrest från civilisationen (och bloggosfären) ett tag.
Men nu är jag sådär lite härligt pissed igen.
Tack Blondibella!
För jag gjorde misstaget/genidraget att klicka mig in på din blogg för att kolla vad all fuzz was about. (Och jag misstänker att de flesta av alla miljarders besökare du har, kära Blondibella, tar sig dit av samma anledning som jag – att elda upp sin ilska lite; över att denna ytlighetens bastion är en av bloggosfärens mest besökta platser. Det innebär ju förvisso ett något motsägelsfullt och metaironiskt betingad cirkeltwist på hela din besöksstatistik, men jag misstänker att detta är en tankegång som helt enkelt övergår din logiska förmåga, kära Blondibella, så jag tänker inte försöka förklara det vidare för dig. För alla er andra, något mer intellektuellt bevandrade, summerar jag denna reflektion med ett par parafraserade ord från WW: "Do I contradict myself? Very well then I contradict myself. (I am large, I contain multitudes. Blondibella isn't and doesn't)".)

---

Hursomhelst möttes jag på Blondibellas fina blogg av något som gjorde mig härligt fullifan (ja, kära Blondibella, den är faktiskt väldigt fin och ambitiös. Imponerande att en liten gymnazist (sic. (fast ändå inte)) kan klämma fram något så genomarbetat! Å andra sidan – du har väl en hel del hjärnkapacitet kvar att spendera på din blogg efter att ha fokuserat hela din existens på viktiga saker som hur butch Susanna Kallur ser ut eftersom hon inte delar din evolutionskrönande febläss för sminkets livsavgörande viktighet, eller vilken top som är fräschast att ha på sig när man går å gymmar).
Det rörde sig om att vår kära lilla socielit Blondibella gjort ett inlägg som berättade at thon sklle på ett event på "Operakällan" (sic!!!).
Okej, det känns faktiskt ganska bra att en liten gymnasist inte är bättre förtrogen med vad etablissemanget i fråga de facto heter – men samtidigt känns det så uppenbart att du såååå gärna vill vara postergirl för den fantastiskt filantropiska utelivskultur som Operakällaren (!), eller ännu hellre hela Stureplansskocken, står för. Så du borde nog ha lite bättre koll på vad krogarna heter. För om jag var föreståndare för någon av de härliga brat-hängen skulle inte jag släppa någon före i kön som trodde att det hette "spiebar" eller "styrehåv" eller "kompartiet" eller va fan det nu e. Hur många träffar hennes blogg än månde ha.
(För det kan väl inte vara så att du, kära Blondibella, har utvecklat tillräckligt med ironiförmögen hjärnsubstans för att på alldeles egen hand hitta på ett smeknamn som "Operakällan"??? )

---

Måste ändå, kära Blondibella, erkänna att jag repekterar det faktum att du faktiskt även, med viss akuratess, tar dig an allvarliga saker, som flickmordet i Mora eller hur en ordentlig frukost kan se ut, på din blogg. Och att du skriver ett inlägg om Facebook-gruppen "Bevara oss från Blondibella" och, helt korrekt, drar slutsatsen att det är något som du ska se som väldigt smickrande, tyder på en viss självdistans och integritet. Respect!
Det faktum att jag inte gått med i nämnda Facebook-grupp får du tolka hur du vill. Antagligen fel.

För jag vill faktiskt inte lägga mer kontraproduktivt hatbränsle på Blondibella-elden. Vilket jag är fullständigt varse att jag på något sätt gör med det här blogginlägget (återigen: Do I contradict myself? Very well then I contradict myself).
Men det känns ändå härligt att ha gjort det – att ta ut sina aggressioner i form av lite blogglig Blondibella-thrashing är betydligt bättre än att göra det genom, tja låt os säga hustrumisshandel. Så på så viss gör du mänskligheten, i synnerhet alla stackars misshandlade fruar (min är inte en dito, och skulle nog ärligt talat inte vara en även om du inte fanns, kära Blondibella, men ändå...) en stor tjänst.

Så, kära Blondibella: Stort tack!
Och varsågod, eftersom jag vet att du uppskattar och känner dig smickrad över de tillfällen då folk orkar engagera sig, om än med ilska, i din bloggexistens.
Hoppas du inte tar illa upp över mina små påhopp. Jag har i alla fall försökt hålla dem intellektuella och sakliga, och inte underlåtit mig plumpa och ytliga påhopp. Jag hade exempelvis kunnat påpeka vilket oproportionellt stort huvud du har, och att det inte finns några som helst plastikkirurgiska ingrepp som kan reducera huvudstorleken (vilket däremot enkelt kan åstadkommas genom lite mindre volym i håret!!! Och en större krop går ju att fixa, om det bara är proportionerna du vill rätta till). Men det gör jag ju alltså inte. Näminsann! Ingen ytlighet här inte!

NU, kära Blondibella, tänker jag inte bry mig om dig mer.
Ciao!