Kära Blondibella

YES! I'm back! And I owe it all to Blondibella!

För faktum är att jag bloggar mest, och bäst, när jag är lite småförbannad. Och jag har helt enkelt inte varit tillräckligt arg för att blogga på ett tag. Det kan bero på att jag helt enkelt inte orkat bli upprörd...kanske på grund av en post-julmatlig dästhet. Och/eller på att jag varit bortrest från civilisationen (och bloggosfären) ett tag.
Men nu är jag sådär lite härligt pissed igen.
Tack Blondibella!
För jag gjorde misstaget/genidraget att klicka mig in på din blogg för att kolla vad all fuzz was about. (Och jag misstänker att de flesta av alla miljarders besökare du har, kära Blondibella, tar sig dit av samma anledning som jag – att elda upp sin ilska lite; över att denna ytlighetens bastion är en av bloggosfärens mest besökta platser. Det innebär ju förvisso ett något motsägelsfullt och metaironiskt betingad cirkeltwist på hela din besöksstatistik, men jag misstänker att detta är en tankegång som helt enkelt övergår din logiska förmåga, kära Blondibella, så jag tänker inte försöka förklara det vidare för dig. För alla er andra, något mer intellektuellt bevandrade, summerar jag denna reflektion med ett par parafraserade ord från WW: "Do I contradict myself? Very well then I contradict myself. (I am large, I contain multitudes. Blondibella isn't and doesn't)".)

---

Hursomhelst möttes jag på Blondibellas fina blogg av något som gjorde mig härligt fullifan (ja, kära Blondibella, den är faktiskt väldigt fin och ambitiös. Imponerande att en liten gymnazist (sic. (fast ändå inte)) kan klämma fram något så genomarbetat! Å andra sidan – du har väl en hel del hjärnkapacitet kvar att spendera på din blogg efter att ha fokuserat hela din existens på viktiga saker som hur butch Susanna Kallur ser ut eftersom hon inte delar din evolutionskrönande febläss för sminkets livsavgörande viktighet, eller vilken top som är fräschast att ha på sig när man går å gymmar).
Det rörde sig om att vår kära lilla socielit Blondibella gjort ett inlägg som berättade at thon sklle på ett event på "Operakällan" (sic!!!).
Okej, det känns faktiskt ganska bra att en liten gymnasist inte är bättre förtrogen med vad etablissemanget i fråga de facto heter – men samtidigt känns det så uppenbart att du såååå gärna vill vara postergirl för den fantastiskt filantropiska utelivskultur som Operakällaren (!), eller ännu hellre hela Stureplansskocken, står för. Så du borde nog ha lite bättre koll på vad krogarna heter. För om jag var föreståndare för någon av de härliga brat-hängen skulle inte jag släppa någon före i kön som trodde att det hette "spiebar" eller "styrehåv" eller "kompartiet" eller va fan det nu e. Hur många träffar hennes blogg än månde ha.
(För det kan väl inte vara så att du, kära Blondibella, har utvecklat tillräckligt med ironiförmögen hjärnsubstans för att på alldeles egen hand hitta på ett smeknamn som "Operakällan"??? )

---

Måste ändå, kära Blondibella, erkänna att jag repekterar det faktum att du faktiskt även, med viss akuratess, tar dig an allvarliga saker, som flickmordet i Mora eller hur en ordentlig frukost kan se ut, på din blogg. Och att du skriver ett inlägg om Facebook-gruppen "Bevara oss från Blondibella" och, helt korrekt, drar slutsatsen att det är något som du ska se som väldigt smickrande, tyder på en viss självdistans och integritet. Respect!
Det faktum att jag inte gått med i nämnda Facebook-grupp får du tolka hur du vill. Antagligen fel.

För jag vill faktiskt inte lägga mer kontraproduktivt hatbränsle på Blondibella-elden. Vilket jag är fullständigt varse att jag på något sätt gör med det här blogginlägget (återigen: Do I contradict myself? Very well then I contradict myself).
Men det känns ändå härligt att ha gjort det – att ta ut sina aggressioner i form av lite blogglig Blondibella-thrashing är betydligt bättre än att göra det genom, tja låt os säga hustrumisshandel. Så på så viss gör du mänskligheten, i synnerhet alla stackars misshandlade fruar (min är inte en dito, och skulle nog ärligt talat inte vara en även om du inte fanns, kära Blondibella, men ändå...) en stor tjänst.

Så, kära Blondibella: Stort tack!
Och varsågod, eftersom jag vet att du uppskattar och känner dig smickrad över de tillfällen då folk orkar engagera sig, om än med ilska, i din bloggexistens.
Hoppas du inte tar illa upp över mina små påhopp. Jag har i alla fall försökt hålla dem intellektuella och sakliga, och inte underlåtit mig plumpa och ytliga påhopp. Jag hade exempelvis kunnat påpeka vilket oproportionellt stort huvud du har, och att det inte finns några som helst plastikkirurgiska ingrepp som kan reducera huvudstorleken (vilket däremot enkelt kan åstadkommas genom lite mindre volym i håret!!! Och en större krop går ju att fixa, om det bara är proportionerna du vill rätta till). Men det gör jag ju alltså inte. Näminsann! Ingen ytlighet här inte!

NU, kära Blondibella, tänker jag inte bry mig om dig mer.
Ciao!

Santa and the Ice Cream Bunny

Och tiden den bara går. Inget inlägg på ett tag. Sorry. Har suttit fast i sån där vintrig julångest i nån månad. Men nu råkade jag snubbla över något som var värt att både rycka upp mig för och att kommentera med en liten blurb – julfilmernas julfilm, som jag bara m-å-s-t-e hitta en kopia av. Tillsvidare får jag (och ni) nöja er med det tiominutersklipp som finns HÄR.
Orkar inte gå närmare in i det svenska språket med någon förklaring på vad det rör sig om (faktum är att någon sådan förklaring nog inte existerar i sinnevärden), utan nöjer mig med att här upprepa den lilla engelskspråkiga kommentar jag dristade mig att lämna till filmklippet på WFMU:s bloggsida.
Kolla länken och klippet, håll till godo och HA EN GOD JUL!

What was in that ice cream!?!?
This must be the epitome of the oximoronic beauty that is pot-headed creativity – meaning the slightly, just sliiiightly contradictory and utterly surreal process of something wonderfully deranged and unfathomably unfathomable being created while in that state of racing mind where you would really be unable actually to DO anything else than sitting on the ground or couch mumbling a string of utterances like "dude", "man", "woa" and "woa dude/man".
Cuz obviously everyone involved in the making of this movie – that's EVERYONE in the whole process, from the embryo of the idea and the writing of the script (if there was one) to the cutting and the distribution (if there was one) – even (or especially) the singing kids, must have been stoned out of their freakin' skulls.
But in some inexplicable way it got made.
It's hilarious! It's huge! It's wonderful! It's mindbogglingly terrifying and breathtakingly beautiful! I'm enthralled and horrified. I'm at a loss for words (yet strangely able to concoct a whole bunch of them). And I'm not even stoned (but by the drug that is the Ice Cream Bunny).
Yes, oh Jesus yes – Christmas finally has a meaning!

Nalleprofetens nya kläder

Så har Muhammed/Mohammed, i alla fall namnet, fått bakfötterna att snubbla till ordentligt igen. Den här gången handlar det om en liten stackars oskyldig nalle, en liten oskyldig skolklass och en oskyldig lärarinna. Om detta kan man läsa i Aftonblaskans webbtidning.

Såg i Aftonblaskans pappersvariant en notis om samma nalle-händelse. Liksom nätupplagan var den illustrerad med en liten bild på en liten teddybjörn. Till bilden stod texten: "OBS! Nallen på bilden är inte Muhammed."
Säkert en liten syrlig ironi-kommentar till det befängda i hela problematiken - men samtidigt hade nog bildtexten även en liten "på-den-säkra-sidan"-funktion...(vilket ju ännu mer sätter fingret på det befängda i alltihopa). För om det vållar ståhej när en brittisk lärarinna i Sudan döper - nej, rättelse, tillåter att de sudanesiska (och muslimska?) barnen döper - en nalle till Mohammed, då är steget nog inte långt till att muslimska extremister lägger en fatwa mot Aftonbladet och Anders Gerdin, eller börjar kapa svenska flygplan, bara för att man i tidningen haft en bild på en nalle som skulle kunna heta Muhammed.

Varför får människor heta Muhammed men inte teddybjörnar? Och får människor som heter Muhammed avbildas?
Ja, det måste de väl...eller? Nån, extremist som fått sin religion om bakfoten skulle säkert kunna balla ur över det här:

Mannen på bilden är Muhammed
(alltså inte profeten Muhammed, utan min granne Muhammed (som säkerligen är döpt efter profeten Muhammed))

* * *

Nä, dessa frågor går inte att besvara utifrån något som helst logiskt resonemang. Allt det här med danska karikatyrer, svenska rondellhundar - och nu sudanesiska nallebjörnar - är mest bara en hat-trend...

Som liten parvel hade jag en serie böcker som hette nått i stil med "Barnens uppslagsverk" eller nått. I ett av banden avhandlades ämnet "historiska personer", alltfrån Jesus till Wilhelm Erövraren, typ.
Och givetvis fanns ett avsnitt om, you guessed it, Muhammed - rikligt illustrerad med massa teckningar föreställande en snubbe som torde ha varit, just det, Muhammed. Profeten Muhammed, alltså.
Och vad jag minns såg vare sig jag eller bokens författare och utgivare skymten av någon fatwa.

Visst, om man publicerar bilder på Muhammed i uppenbart syfte att jävlas med muslimer/islam så är det ett respektlöst drag, som muslimer, i viss utsträckning, har helt rätt att bli förbannade över. Men när sudanesiska myndigheter rasar över Teddybjörnen Muhammed (kan inte ens skriva de två orden utan att se Lasse Berghagen i turban framför mig)...nej då är det de sudanesiska myndigheterna som totalt saknar respekt för islam.

Diskuterade ämnet "heliga krig" med en präst för inte så länge sen. Jag hävdade att de flesta krig hade religiösa förespeglingar.
Han höll inte med. Men vi var egentligen inne på samma spår - att krigsivrare alltid använder religion/Gud ("min Gud är bättre än din Gud") som ursäkt för att rättfärdiga sina grymheter mot sina medmänniskor. Han hävdade att de som är religiösa "på riktigt" aldrig skulle ta till våld och/eller krig. Och det håller jag väl med om (att han inte höll med om mitt grundpåstående berodde ju bara på en definitionsfråga; vad vi tillskrev ordet "religion").
Nej, använder man religion som svepskäl för våld är det egentligen uttryck för något annat; grymhet, översitteri, ren idioti, eller kort och gott: hat och ondska.
Eller, i de mest godtagbara fallen, för motstånd och/eller kuvad desperation (och då är det alltid nån annan som missbrukat religionen först).

Så hur kan man avgöra om ett religiöst uttryck är äkta eller inte?
Enkelt:
Har det som främsta syfte att uttrycka det som står (eller i alla fall bör/ska stå) i centrum för alla religioner - KÄRLEKEN TILL NÄSTAN? Då är det ett sannt gott uttryck för religion.
Om det har något annat syfte? Då är det fejk.

Sen är det en anna fråga om man tror på Gud eller inte. Men ska man tro på religion, då ska det i alla fall vara i samklang med godhet och kärlek!

Halelujah!

Bärplockning

Nä, hörni Aftonblaskan, nu har ni minsann blandat hallon och blåbär hej vilt...och utan att det frambringat den trevliga humorsmak som dylika "lika-bär" brukar föra med sig...

...som i dessa fall:

Reklamation.

Dags för lite tonårsgnäll igen.
För jag råkade slå på tv:n, så här kommer ytterligare irritation över idiotreklam.
Number uno:
Okej, det må vara sannt att Brauns nya rakapparat har "innovativ sonisk teknik", men för snälla själva satan - sluta va idioter! Sluta använda pseudo-fikonspråk bara för att verka hi-tech...okej, ni är måhända hi-tech, men SLUTA KLETA NER MIN TV MED DENNA TJURSKIT! Ni hade lika gärna kunnat säga att rakapparaten har "trippelbestraglade streimgrandlers" eller att den är "framtagen med dakranomatisk enfacer-teknologi av razonomisk expertis i Verklankenburg-laboratoriet".
Suck.
Numero zwei:
Nej - Westlife är INTE Sveriges favoriter! En å annan 15-årig tjej eller musikaliskt efterbliven "tjej" på 32 vårar i vårt avlånga land tycker säker att de är himla bra och jäääättegulliga, men de är I-N-T-E Sveriges favoriter för det.
Basta!

Psyko...

Det bor en liten näspetare i oss alla. Och de som gräver extra mycket efter den är de som liksom lyckas med sitt åtagande...

Det ligger en del i Sigge Freuds tankar om orala och anala faser och personligheter. Men det känns som att han förbisåg en tredje variant - den nasala fasen/personligheten.
Inte för att jag vet vilka psykologiska aspekter, vilken psykologisk bakgrund som skulle betinga en nasal person, eller när den nasala fasen i ett barns ppväxt infaller eller hur den ter sig...men med tanke på att näspetning trots allt är en väldigt vanligt förekommande syssla (även om den är väldigt solitär och tabubelagt hemlig) och att det finns de som tar sig an detta tidsfördriv med olika grader av besatthet, så känns det vederlagt att den nasala personligheten finns (ja, faktiskt tillåme nog är vanigare än den orala och/eller anala)...och således torde ha någon psykologisk förklaring.

Låt oss försöka luska fram en dylik:
Ja, ni gissar rätt; jag är en näspetare av rang. Inte så konstigt kanske, med tanke på den gedigna kran jag begåvats med. Men det måste föreligga andra skäl än de rent ansiktsanatomiska till att min personlighet blivt så nasal (mina anatomiska förutsättningar - en gigantisk näbb - var nog bara verktyget för något annat).
Så vad har jag annars för personlighetsdrag som kan kopplas till min nasala läggning? Tja, man kan nog gott konstatera att ångest, ångest är min arvedel. (Ja va fan tror ni? Att det var lätt att växa upp med en kran som min - och ett namn som mitt? Nä hörni, sånt sätter sina spå!)
Näföfan, nu ska vi inte bli så där självömkande å så; vi kan bara konstatera att jag ofta känt att det funnits nått ont och mörkt inne i mig som jag vill få bort, gräva ut och kasta. Jag tror att det funkar precis likadant hos folk som skär sig eller stoppar fingrarna i halsen - man mår kass och vill få bort det onda; och det är lättare att hantera en fysiskt betingad smärta än en mental, så då funkar det ju bra att svälta sig själv eller fixa skärsår på armarna...och samtidigt få ur sig massa "ont" i form av kräk och/eller blod (okej, det här blev ett rätt icky ämne nu, men bear with me...).
Och jag, och många med mig, petar näsan. För att vi vill bli av med allt bös, för att vi vill känna oss rena och osolkade...även i näshålan. Oftast innebär det bara ett litet kli eller ett litet nyp i näsvingen för att få bort ett pyttigt näsgrus, men ibland, när vi mår som värst, spadar vi på ordentligt.
Men det här är ett monumentalt tabu. Betydligt större än självsvält och armskärning, faktiskt. Och det är därför stackars mentalt plågade emo-kids stoppar fingrarna i halsen och drar rakbladen över underarmarna i stället för att bara köra in ett finger i näsan.
Visst, överpetning kan leda till näsblod...men seriöst; är ändå inte den risken att föredra framför anorexia och ärriga armar - ja i sammanhanget är näspetning faktiskt totalt fucking harmlöst.

Så om dumår fis; kör upp näven i näsan och gräv! Det kommer att göra dig väl!

Sen har vi ju den ännu mer tabubelagda aspekten av det hela: Vart gör man av det man gräver ut?
Att flicka iväg kråket (vilket ibland kräver viss rullning mellan tumme och finger för att åstadkomma tillbörlig fasthet) känns som den minst kontroversiella, medan varianten att att stoppa det i munnen och svälja finns på tabuspektrats motsatta ände. Vilket när allt kommer omkring är lite märkligt - för snörvlar gör vi ju lite till mans när vi är mer eller mindre snuviga. Mildare fall av snörvel är tillåme mindre avskyvärt än att snyta sig. Och snörvlet låter vi oftast obemärkt slinka ner i strupen, eftersom detta är mindre uppseendeväckande än att forma en ordentlig loska och spotta ut hela kånkarången.
Så borde man inte se med något blidare ögon på kråkätning? Och eftersom det inte åsamkar någon risk för passiv snorkontakt är det ju i alla fall betydligt oäckligare än att fästa grävet under en skribordsskiva eller stol.

Jo, jag vet; det här är jävligt äckligt - men admit it: jag har rätt!
Och jo, jag vet; jag är sjuk och behöver hjälp - men eftersom Freud missade den nasala fasen så har den aldrig blivit ordentligt avhandlad inom psykologin, och således är det väldigt svårt att vederlägga en överdrivet psykonasal läggning som anledning till att behöva terapi eller psykofarmaka.

Tja, jag får väl fortsätta mina petsessioner då och då, förhoppningsvis i en avtrappande grad i ett idog försök att hela min själ och slipa bort nasaliteten från mitt psyke.

Gesundheit!

/ näsvis BoogerBlogger

Lägesrapport

Det är betydligt mycket enklare att gilla läget när man faktiskt gillar läget...